Gå till innehåll
SVENSK VOLLEYBOLL

Josephine Tegenfalk passar i Svensk Volleyboll

Bronsmatch i SM-slutspelet 2023, slutsignalen går och Örebro Volley besegrar Linköping. En säsong avslutas och förberedelserna inför nästa inleds. Det här är dock inte vilken match som helst. Det är Örebros passare, Josephine Tegenfalks allra sista match. En tårfylld och känslosam 34-åring får stående ovationer i Idrottshuset i Örebro efter en tjugotvå år lång karriär.

Text & intervju: Andreas Härneman

Foto: Robert Boman

- Matchen var skittuff att spela. Jag grät lite i omklädningsrummet före matchstart, det blev väldigt känslosamt när man stod där och visste att nu är det verkligen på riktigt, det är sista gången jag gör det här. Jag fick dock ett otroligt fint bemötande och stöd av mina lagkamrater, det var en fin stund. Jag har gråtit så mycket nu under senaste tiden efter säsongens slut, det är först nu jag kan blicka tillbaka på min karriär och se vad jag faktiskt har åstadkommit, och det är helt otroligt, något jag aldrig skulle kunnat drömt om som liten, säger Josephine i en intervju med volleyboll.se.

16 säsonger i Elitserien, 1 år utomlands och 44 landskamper blev det för den 170 cm långa passaren. Den tjugotvå år långa karriären inleddes i Vallentuna och har sedan fortsatt i Norsjö, Lindesberg, Saint-Benoit, tillbaks till Sverige och Gislaved samt slutligen hela nio säsonger i Örebro Volley.

Vi backar bandet och blickar tillbaka på hur en ung tjej från Vallentuna utan någon alls naturlig koppling till volleybollen, nu ägnat majoriteten av sitt liv till sporten och nått den absoluta toppen inom svensk elitvolleyboll. Svensk volleyboll har träffat Josephine, som i en djupintervju summerar sin volleybollkarriär med egna ord.

Det började i Vallentuna.

Josephine växte upp i Vallentuna. Som tolvåring blev hon introducerad till volleyboll av en kompis i klassen, som sedan tog med henne på hennes allra första träning.

- Jag hade testat på massa olika sporter, som tennis, fotboll, dans, hästhoppning, ja allt. Jag minns en dag när vi stod och spelade ruta/king på rasten i skolan med en basketboll. En tjej i min klass berättade att hon spelade volleyboll och jag minns att jag var såhär, volleyboll, shit vad är det för nåt? Hon berättade mer och visade mig hur man gjorde bagger och fingerslag där på skolgården. Det slutade med att hon faktiskt tog med mig på en volleybollträning, jag minns att det var i Hammarbackshallen i Vallentuna, och jag föll direkt.

Josephine började träna med Vallentuna och blev väldigt snabbt förtjust i sporten. Hon inledde karriären med att träna med sin årskull som är född 1988, men efter en tid slogs hennes lag ihop med de tjejerna som även var födda 1989, alltså ett år yngre. Josephine fick dock snabbt upp ögonen för ett annat nytt lag, som det visade sig att hon skulle spela sitt allra första mästerskap med.

- Jag minns att ”87-orna”, alltså de som var ett år äldre, spelade i ett divisionslag. Dem var jätteduktiga och ”satsade” lite mer. Jag föll ju för volleybollen väldigt snabbt och kände efter det att nu vill jag bli så bra som jag bara kan, jag var bestämd. Jag var väldigt på dem och frågade om jag fick träna med dem mycket. Efter mycket tjat fick jag till slut chansen med ”87-orna” och jag blev så glad. Ett starkt minne jag har från den tiden var att när vi hade tränat ett tag så minns jag att de skulle åka på SM och så frågade dem om jag ville följa med, det var så häftigt.

Under ungdomsåren har dock inte resan varit spikrak. Under Josephines tidiga tonår gick hon och hennes familj igenom en tuff period, där volleybollens betydelse blev allt mer påtaglig.

- Volleyboll har betytt allt för mig. Till en början var min uppväxt väldigt vanlig och lugn om man kan säga så, vi levde ett "svenssonliv". Vi flyttade till Vallentuna från Sundbyberg när jag var drygt 10 år gammal. Mamma jobbade mycket, hade eget företag, vi reste mycket, bodde i ett fint radhus och allt var bra.

- När jag var omkring tolv år förändrades allt. Vi var med om en trafikolycka och strax därefter började min mamma missbruka droger. Detta var strax efter att jag börjat med volleyboll. Det vart väldigt stökigt hemma efter det, socialen blev inblandad, vårt hus brann ner och det var mycket polisbesök under en period. Volleybollen blev min räddning, det var den som var min trygghet. Jag hade fasta rutiner där jag fick gå och träna och jag kunde fly från allt det jobbiga som skedde hemma. Volleybollen hjälpte mig att fortsätta på rätt spår och fick mig att hålla mig borta från annat skit, som det är väldigt lätt för ungdomar som växer upp i trasiga förhållanden att hamna i.

”Volleybollen har varit min räddning”

- Jag har ett starkt minne från gymnasiet, jag träffade en kille på den tiden som spelade hockey på hög nivå. Han frågade mig om vad jag ville med volleybollen och jag svarade att jag ville bli så bra som möjligt. Då frågade han igen, varför kommer du bli bättre än alla andra? Då minns jag att jag tänkte för mig själv för första gången att det faktiskt är just för att volleybollen har varit min räddning och jag har sån enorm tacksamhet till sporten. Det har verkligen varit min drivkraft. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade haft volleybollen.

Säsongen 2006/2007 är Josephine 17 år och tar nu klivet upp i Vallentunas damlag i elitserien. Detta blir startskottet på en lång seniorkarriär.

- Jag minns debuten väl, det var mot Kolbäcks VK. Jag blev inbytt för att komma in och servea och jag var så sjukt nervös! Men det gick väldigt bra och jag gjorde faktiskt serveess. Sen kommer jag ihåg att i spelet så passade jag bara center, vilket coachen blev imponerad av. Men sanningen var att jag var så nervös! Jag tyckte att det var enklast att passa i mitten då marginalen för att göra fel var mindre än att passa på kanten, roligt nog.

Vi avancerar några år framåt i tiden. Efter att som 17-åring gjort sin första elitseriesäsong med moderklubben Vallentuna VBK skriver Josephine på för Norsjö VK inför säsongen 2008/2009. I Norsjö blev Josephine dock ej långvarig då fler klubbar nu fått upp ögonen för den svenska passaren. Inför säsongen 2009/2010 skriver nu 20-åriga Josephine kontrakt med Lindesberg Volley, som hon under sin tredje säsong vinner SM-guld med.

Lindesbergs guldlag säsongen 2011/2012. Foto: Lindesberg Volley

Josephine firar SM-guldet 2011/2012 med lagkamraterna i Lindesberg. Foto: Rolf Karlsson

- Jag minns den säsongen väldigt bra, förståligen. Jag minns att vi hade en turbulent tid under säsongen inom laget och allt var inte lugn och fröjd om man säger så. Men så fort vi gick på planen så var det som att allt bara försvann och vi levererade gång på gång. Under finalmatchen kommer jag ihåg att det var ett otroligt tryck på läktaren, det var riktigt maffigt och hur mycket folk som helst. Vi kände där och då att det här ska vi ta. Det är inte mycket som slår att vinna, jag vet inte hur man ska hitta det här lyckoruset i det ”vanliga livet”. Nej det var en helt otrolig känsla!

Efter SM-guldet får Josephine internationellt intresse och den franska klubben CEP Poitiers Saint-Benoit VB hör av sig med ett kontraktsförslag. Nu är Josephine 23 år och ska precis inleda sitt första år som utlandsproffs

Det blev en säsong i Frankrike för Josephine i svartklädda Saint Benoit. Foto: Saint Benoit

- När jag spelade i Vallentuna hade vi en tränare som hette Vladimir Vadinski, som även var domare ett tag. Utöver det var han även agent och min stora dröm när jag var ung var att spela volleyboll utomlands. Jag pratade med han efter min tredje säsong i Lindesberg och han ordnade kontraktet med Saint Benoit, som va som ett division-1 lag fast i Frankrike skulle man kunna säga.

- Till en början var det skitläskigt, men det var så nyttigt för mig den utmaningen. Jag utvecklades så mycket som person under mitt år i Frankrike och även såklart som volleybollspelare också. Men, jag hade målat upp en bild om hur det skulle vara att vara proffs och så var det inte riktigt. Första perioden var häftigt, men sen så kom man in i vardagen och det var inte så glamoröst som jag först hade föreställt mig det. Jag lärde även känna flera tjejer i laget som jag fortfarande har kontakt med idag, som bor i Kanada och USA bland annat, så det är jag väldigt tacksam för.

Efter slutet på säsongen 2012/2013 så väljer nu 24-åriga Josephine att återvända hem till Sverige igen och skriver på för Gislaved VBK.

Det blev totalt en säsong för Josephine i Gislaved. Foto: Gislaved Volleybollklubb

- Slutligen efter säsongen så kände jag, okej, det var inte riktigt som jag hade tänkt mig men nu har jag provat på dehär. Det var en del grejer som lockade på hemmaplan och jag kände att jag ville hem igen. Sen så hörde Gislaved av sig och var intresserade så det föll naturligt att det blev där jag hamnade.

Som 25-åring kallas Josephine Tegenfalk in till damlandslagets bruttotrupp för första gången. Hon har precis avslutat säsongen 2013/2014 i Gislaved, där man åkt ut i kvartsfinal. Hon berättar om första samtalet från dåvarande förbundskapten Tina Celinder Nygren.

- Jag minns att Tina Celinder Nygren, som var tränare för damlandslaget på den tiden ringde upp mig och frågade om jag hade lust att komma över och träna. Jag var helt i chock. Jag minns att jag blev så glad att jag började gråta. Tina var dock väldigt tydlig med att hon inte kan lova något, men sa att kom och träna och visa vad du går för så ser vi sen. Jag är inte och har aldrig varit någon lång och lovande talang som spelat i massa ungdomslandslag och så vidare. Utan jag är mer av en ”late bloomer” och är kort, som jag har fått höra hela min karriär, så att jag fick chansen i landslaget var väldigt stort och nästan lite overkligt till.'

En ung Josephine gör träningsdebut i landslaget, tillsammans med nära vännen och lagkamraten Sofie Sjöberg. Foto: Privat

- Jag kände verkligen efter samtalet att jag måste ta chansen. Jag har alltid varit ödmjuk i mina begränsningar, jag vet att jag inte kan blocka exempelvis. Men då har jag valt att fokusera på vad jag kan bli jäkligt bra på, så jag har lagt mycket extra krut på att servea bra och på mitt defence-spel. Om jag blir riktigt bra på de sakerna, så kanske det väger upp att jag inte är så lång exempelvis.

- När jag väl kom till lägret i Falköping var jag så jävla nervös, fy fan hahah. Men det var jättecoolt att få uppleva. Jag blev dock hemskickad efter två veckor, vilket gjorde mig helt knäckt. Först blev jag väldigt ledsen, men jag minns att jag tänkte att okej, nu har jag fått visa upp mig och det kommer att komma en chans till, det gäller bara att jag tar den.

Josephines första bolltoucher i den blågula tröjan. Foto: Privat

Josephine lämnar Gislaved efter säsongen, och går till Örebro Volley hösten 2014, som ska bli en större del av hennes karriär än vad hon någonsin kunnat föreställa sig.

Josephine spelar slutspel i sin första säsong i Örebro. Foto: Irene Andersson

- Örebro har blivit som mitt hem och klubben min familj. Jag har hela tiden från dag ett känt ett stort stöd från klubben i min sportsliga satsning. De har trott på mig och hjälpt mig utvecklas. Klubben har alltid haft höga målsättningar och ambitioner vilket har varit en stor motivation och inspiration till att vara kvar. Inom klubben kan jag inget annat än att säga att det idrottsliga intresset från företag/sponsorer och publik har varit fantastiskt.

- Sen har jag haft underbara lagkamrater varav några jag spelat tillsammans med i flera år här. Sofie (Sjöberg), Jonna (Nilsson) och jag har varit här tillsammans alla 9 år! Ett starkt band har skapats som jag inte velat lämna.Sen så älskar jag även staden Örebro, jag trivs verkligen så bra här.

Det blev totalt nio säsonger i Örebro Volley för Josephine Tegenfalk. Foto: Örebro Volley

Sommaren 2018 lyfter det för Sveriges damlandslag som kvalificerar sig för ”Final Four” i Silver European League. Josephine är sedan ett par år tillbaka en given del av landslaget numera och andrepassare i laget, men förutsättningarna skiftar under turneringen och hon blir vald att få starta. Sverige vinner Silver European League och Josephine blir utsedd till bästa spelare i hela turneringen.

- Det var så häftigt. Att få vinna och få vara delaktig, samt att få ta emot det priset stärkte mig som idrottare något enormt. Jag har alltid fått höra under hela min karriär att jag är för kort för landslaget, du kommer aldrig få en plats i landslaget osv. När jag kallades till Final Four-turneringen så var min tanke att jag skulle peppa laget så mycket som möjligt, driva på i träning och bidra med det jag kan. Jag minns dock att det hände något. Det var jag och Vilma (Julevik) då som delade på passarrollen, som var väldigt ung och lovande spelare redan då. Hon missade dock turneringen och det slutade med att jag fick förtroendet från tränarna att ta plats i startsexan.

Sverige vann sin första titel på damsidan när man tog hem Silver League 2018, med Josephine i startsexan. Foto: Robert Boman

”En sådan extas av lycka”

- Det var så jävla häftigt, jag kan typ inte säga det för många gånger känns det som. På grund av att jag är kortare än Vilma, så ställde vi om försvarsspelet i den turneringen utifrån mig, för att stärka upp våra svagheter helt enkelt. Jag kommer ihåg sista bollen i finalen i finalen mot Österrike så tydligt. Det var en sådan extas av lycka att få vinna, stämningen var helt magisk. Hela den upplevelsen är nog mitt starkaste och finaste minne från min karriär, utan tvekan.

Josephine, Diana Lundvall, Linda Andersson och Sofie Sjöberg med Silver League-pokalen 2018. Foto: Privat

Josephine med guldmedaljen och MVP-priset i Silver European League 2018. Foto: Privat

Josephine väljer till slut att avsluta sin 22 år långa karriär som 34-åring efter SM-bronset säsongen 2022/2023. På frågan varför hon tror att det är så pass ovanligt att hålla på med sporten lika länge som hon själv har gjort, svarar hon såhär:

- Svårt att säga, lite ekonomiskt har det såklart att göra med, tråkigt nog. För mig har volleyboll alltid varit prio nummer 1, jag började plugga först när jag var 28, alltså väldigt sent. Men jag har alltid tänkt att plugga kan man göra sen, men volleybollen finns bara här och nu. Det har varit mitt mantra typ. Jag har alltid försökt förespråka till de lite yngre som har väldigt bråttom till att plugga och skaffa jobb att det går att göra senare, men volleybollen finns bara här nu. Jag förstår ju såklart att man måste göra det rent ekonomiskt, men vill ändå uppmuntra i de tankebanorna.

- När man var yngre har man alltid kunnat blicka långt framåt och känn att man kan spela länge till, men nu senaste åren har jag tagit en säsong i taget och reflekterat om jag ska fortsätta eller inte. Något som har varit tacksamt för mig är även att jag har haft Sofie (Sjöberg) och Jonna (Nilsson), som jag spelat med under nio år. Det har blivit mer naturligt då att vi kör ett år till tillsammans hela tiden och det har varit väldigt kul.

”Lyx för idrottare att få bestämma när man slutar”

- Förra året, efter finalserien mot Hylte-Halmstad så kände jag rent resultatmässigt att jag skulle kunna lägga av nu, för att känna att jag slutar på topp. Men sen så kände jag att fan, jag vill ha det där guldet och då bestämde jag mig vid säsongsstart att det här blir min sista säsong. Jag kan tycka att det är en lyx för idrottare att få bestämma när man slutar och att det inte handlar om en skada eller ett uteblivet kontrakt. Jag är väldigt tacksam över att jag fick ta det här beslutet själv. När beslutet väl var taget då kände jag verkligen att jag kunde ta vara på varje stund och verkligen njuta på ett annat sätt och även för att motivera mig själv.

Är det någon speciell person som du skulle vilja lyfta fram som har varit extra viktig under din karriär?

- Ja, det finns faktiskt en, Jocke Lund. Jocke har varit en stor stöttepelare och trygghet för mig under hela min karriär. Speciellt under mina första år som elitspelare då jag hade mina tunga år genom min uppväxt. Han fanns alltid där. Han var som en trygghet och det fina i relationen är att vi hållit sporadisk kontakt under alla dessa år. Han har kontinuerligt skrivit till mig efter mina olika framgångar och det har betytt väldigt mycket!

Vad kommer du sakna mest nu när du valt att lägga skorna på hyllan?

- Det är nog helt klart gemenskapen, familjära känslan och tryggheten som ett lag ger en. I vått och torrt, i ur och skur, man har alltid sitt lag och hur svår eller bra dag man än har haft så är ens lag alltid där vid ens sida. Den känslan kommer jag att sakna enormt.

Vad väntar härnäst, efter karriären, kommer du att vara kvar i volleybollvärlden?

- Ja absolut. Vi hann knappt avsluta sista matchen så kom Olle Ahnfeldt fram till mig och frågade om vi skulle diskutera min framtida roll inom klubben i veckan och jag stod där och grät haha. jag kommer absolut att vara involverad inom volleybollen. Jag tror att jag först vill ha någon roll i klubben (Örebro Volley) och exakt vad det blir det vet jag inte riktigt än. Jag har även fått förfrågningar om att ta mig an ungdomslag och det känner jag inte hinns med just nu, men något som jag absolut kan tänka mig i framtiden. Sen så känns det som att jag oavsett vad det är alltid kommer att vara involverad i volleybollvärlden på något sätt. Det betyder så mycket för mig och jag är så tacksam för att jag fann den här fina sporten.

Fler nyheter

Publicerad: 2023-05-18

Senast uppdaterad: 2023-05-18

Visa fler nyheter

Sponsorer