Volleyboll växte tio gånger snabbare än ishockey

Svenska Ishockeyförbundet hade 35 klubbar efter tio år. Svenska Volleybollförbundet hade tio gånger så många, hela 357 klubbar, efter tio år. Volleybollförbundet fick alltså en riktig rivstart efter bildandet den 3 juni 1961. 1969, åtta år efter bildandet, var man den idrott som växte snabbast i Sverige.

Text: Åke Lager

När Volleybollförbundet bildades valdes en motvillig Einar Hamberg till ordförande, men bara om Sven-Olof Müller tog sekreterarposten. De båda lovade att sitta på sina poster till årsmötet ett halvår senare. De kom dock att bli kvar i styrelsen åtskilligt längre, Hamberg till 1969 och Müller till 1972. Utan dessa entusiaster och eldsjälar hade nog inte volleybollen tagit fart så snabbt.

Foto: Eldsjälarna Einar Hamberg och Sven-Olof Müller. Foto: Åke Lager.

”Jag tror att Einar och jag tillbringade 7-800 timmar om året med ideellt arbete. Visst var det jobbigt, men jag har aldrig ångrat det. Vi hade mycket kul och det var enormt stimulerande att se den starka expansionen”, sa ”Svenne” Müller i en intervju inför 15-årsjubiléet.

Redan första hösten bjöd man in till ett SM på Bosön, även om det var inofficiellt eftersom man ännu inte hunnit bli medlem i Riksidrottsförbundet. Det kom lag från Sveg och Sundsvall i norr till Malmö och Limhamn i söder, 13 herrlag och fyra damlag. Bergholmsklubben respektive Norrtelje Bollklubb vann. ”Plex” Pettersson från SVT var på plats och man fick se några glimtar av volleyboll på tv.

Redan hösten 1961 spelades ett inofficiellt SM på Bosön. Kolbäck till vänster. Foto: Sven-Olof Müller.

Redan här ser man att sporten var etablerad på många håll i landet. Lars Bergman, sedermera legendarisk eldsjäl i Uppsala, berättar om när han gick i skolan i Sveg: ”Vi hade en finlandssvensk gymnastiklärare, Fabricius. Han byggde som en stor, fristående altan av trä på skolgården. Där spelade vi volleyboll på sommaren och på vintern spolade han den till en isbana.”

1963 avgjordes det första officiella SM:et med kvalspel och ett slutspel med fyra lag på höstkanten. Bosöns IK vann damklassen överlägset medan Kolbäcks VK, som tidigare hetat Köpings DV, vann herrklassen efter 17-15 i avgörande set mot Kallhälls BK

En av spelarna i Kolbäck var Ilgonis Kalnins, nu inne på sitt 92:a levnadsår men med minnet i behåll. Han berättar: ”SM-segern gjorde att vi och Kallhälls BK blev inbjudna till en stor internationell utomhusturnering i Holland med över 100 lag. Vi var de första svenska lag som spelade utomlands och vi var faktiskt nära att gå till final, men slutade som fyra. Paris vann.”

Bosöns IK vann det första officiella svenska mästerskapet 1963. Foto: Fricis Forstmanis.

Att Volleybollförbundet växte så snabbt berodde på att det redan fanns en massa föreningar inom invandrarorganisationer, 4H/JUF, Frisksportarna, KFUM, IOGT/NTO, SMU och liknande som spelade volleyboll på somrarna. När det nu fanns ett Volleybollförbund gick många med och började spela ”på allvar”. En del ombildades till idrottsföreningar innan de gick med. En sådan förening var Floby JUF, där man redan hade spelat volleyboll i sju år. 1961 ombildades volleybollverksamheten till Floby VK som sökte inträde i SVBF och blev medlemsklubb nummer 21.

Tittar man på listan över de 30 första medlemsklubbarna ser man att Frisksportarna dominerade. Hela åtta frisksportklubbar finns på listan, bland andra Sjövalla FK, där den blivande storstjärnan Bengt Gustafson många år senare började sin volleybollkarriär. Medlemsklubb nummer ett blev Sollentuna VK och Einar Hamberg har senare berättat att han gärna hjälpte sin egen klubb att bli först med att söka inträde, även om Kolbäck, Kallhäll och andra klubbar existerat längre.

I dagens läge kan väl nummer ett stämma ganska bra på Sollentuna. De toppar elitseriens maratontabell både för damer och herrar och har tagit 19 SM för damer och fyra för herrar, för att inte tala om alla titlar på ungdomssidan.

Redan från början hade man ett utbyte med de andra nordiska länderna, men man fick också influenser från Tjeckoslovakien. 1965 åkte den tjeckiske tränaren Josef Cespiva på en månadslång instruktionsturné genom landet. Under några år ordnade Svenska Volleybollförbundet också lärarkurser i Tjeckoslovakien, vilket gjorde att många lärare blev volleybollentusiaster och startade klubbar runtom i landet.

1969 var Kerstin Andersson en av deltagarna. Hennes man Bengt, sedermera ordförande i Svenska Volleybollförbundet, var med i egenskap av ordförande i Propagandakommittén. Han fotograferade och skrev och skickade inte mindre än 36 reportage till olika lokaltidningar från kursen – och så gjorde han ett riktigt scoop!

Faksimil: Bengt Anderssons scoop.

”En kväll var vi några som fick åka in till Prag. I en restaurang slussades vi i all hemlighet ett par trappor upp och kom in i ett rum, där löparlegenden Emil Zatopek satt. Det var strax efter ’Pragvåren’, då Zatopek tillhört protestgruppen. I väst visste man inte om han levde, och vi fick intrycket att man ville att vi skulle bekräfta detta, när vi kom hem. Bilden på Emil Zatopek tillsammans med Margareta Moqvist, Ritva Liverstrand och hustru Kerstin är kanske det bästa scoop jag gjort”, berättar Bengt Andersson. Bilden publicerades i Svensk Idrott och i första numret av tidningen VOLLEYBOLL, som utkom senare samma år.

Från Tjeckoslovakien kom också Mirko Lachmann till Sverige och blev spelande tränare i Lidingö SK, som under hans ledning blev det lag som tränade mest och bäst. Med start 1966 tog de 16 raka SM-guld.

Kanske än mer spektakulärt är utbytet med Japan. 1968 passerade den blivande OS-tvåan på väg till OS i Mexiko och spelade en landskamp mot Sverige i Enskedehallen och en utomhus på Eriksdalsbadets gräsmatta. 3 500 personer fanns innanför grindarna, men de flesta var tyvärr mer intresserade av solbrännan än av volleyboll. Redan året därpå kom Japan tillbaka för en landskampsturné och det gjorde de även ett par gånger till under början av 70-talet.

Ända fram tills dess att kommunismen började vittra på 1980-talet hade de västeuropeiska länderna ingen chans mot de ”statsprofessionella” spelarna i Östeuropa. Därför ordnade man egen turnering, Spring Cup. 1971 fick Sverige arrangera och man såg det som ett tillfälle att sprida sporten ytterligare.

Foto 1 (Fricis Forstmanis): Mirko Lachmann, spelande tränare i det Lidingö som tog 16 raka SM-guld. Foto 2 (Okänd fotograf): Sveriges volleybolldamer utmanade Västtyskland 1967. Foto 3 (Mats Bengtsson): Världslaget Japan besökte Sverige flera gånger under 60- och 70-talet. 

”Spring Cup spelades i anslutning till påskhelgen, med 15 lag och matcherna fördelade på 27 olika orter. Finalen spelades i Göteborg, som ett led i stadens 350-årsjubileum. Arrangemangen klaffade utmärkt, men det svenska lagets insats var en besvikelse, liksom den dåliga publiktillströmningen. Genom att tävlingen spreds på så många orter, kom drygt tusen personer att engageras. Ekonomiskt gick vi lite back, men vi hade fått bra marknadsföring och många nya ledare. Och vi hade lärt oss att Sverige kunde klara av ett stort volleybollarrangemang!”, berättar dåvarande ordföranden Bengt Andersson.

I Floby JUF hade man spelat volleyboll i sju år innan man bildade Floby VK och anslöt sig till Volleybollförbundet. Floby är en av de första 30 föreningarna som existerar än idag. Här från en match i början av 70-talet. Foto: Mats Bengtsson.

Expansionen fortsatte hela 1970-talet och nådde sin kulmen 1982 där man hade sin högsta medlemssiffra någonsin. Då var 537 föreningar medlemmar i Svenska Volleybollförbundet. Det som kännetecknade många klubbar under den starka expansionen var att de i många fall var kompisgäng och bara hade ett enda lag i seriespel. Det var ytterst få av föreningarna som hade ungdomsverksamhet. Ser man på de 30 första medlemsföreningarna är det idag bara Sollentuna VK, Floby VK, Alingsås VK, KFUM Bromma, Sjövalla FK och Kolbäcks VK (dock utan verksamhet) som finns kvar.

Den som vill förkovra sig ytterligare i den svenska volleybollhistorien kan med fördel läsa David Ottossons kandidatuppsats som finns tillgänglig här! Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Tre av nyckelfigurerna bakom den svenska volleybollvågen. Fr v: Bengt Andersson, Sven-Olof Müller och Einar Hamberg. Foto: Raymond Wardenaer.

FAKTA: De 30 första medlemsföreningarna i SVBF
1 Sollentuna VK
2 Kallhälls BK
3 VBK 60 Stockholm
4 Norrtälje BF
5 IF Otava Stockholm
6 Gideonsbergsskolans IF, Västerås
7 Bergsholmsklubben, Stockholm
8 Köpings DV (senare Kolbäcks VK)
9 Malmö Frisksportarklubb
10 Norrköpings Frisksportarklubb
11 Västerås Katajaiset
12 Uppsala Frisksportarklubb
13 Väsby Volleybollklubb
14 Frisksportklubben Havsörnen, Malmö
15 Sigtuna Humanistiska Läroverks IF
16  KFUM Bromma
17 Svegs Bollklubb
18 Alingsås Volleybollklubb
19 Söders Frisksportarklubb, Stockholm
20 Inkerin Kerho, Borås
21 Floby VK
22 Hasslösa Volleybollklubb 
23 Eskilstuna Frisksportarklubb
24 S:t Petri Läroverks IF, Malmö
25 KFUM Central, Stockholm
26 Hallstahammars Finska Förening
27 Storkyrkopojkarnas Volleybollgrupp, Stockholm
28 Frisksportarklubben Forsfuran, Munkfors
29 Glanshammar Rinkarleby JUF-avd.
30 Sjövalla Frisksportarklubb